Tack för ordet

Det här är det sista inlägget på bloggen. Om du precis hittat hit vill jag passa på att tala om att den här bloggen har författats under nästan 5 års studier på Stockholm College of Osteopathic Medicine, SCOM. Funderar du på att läsa till osteopat kan du hitta en hel del matnyttigt här men jag också passa på tala om att utbildningen har förändrats en hel del sedan jag började den i 2007.

Om du har följt bloggen vill jag passa på tacka för din tid och hänvisar dig vidare till min hemsida där jag kommer att fortsätta blogga om osteopati, hälsa och manuell medicin.

Så oavsett om det är hej och välkommen eller tack och hej så tackar jag ödmjukast för ordet och hoppas att du har lika trevligt när du läser som jag har haft när jag skrivit.

Luke Bennett Warner
Osteopat DO, PGDO
medlem i svenska osteopat förbundet

Tack!

Familjen
Jenny som stått ut och slitit så hårt för att jag ska kunna gå den här utbildningen, du har offrat så mycket och jag hoppas kunna ge dig allt tillbaka. Våra barn som haft en stundtals frånvarande och stressad pappa.

Kursarna
Alla elever i 07b och 07a som har stöttat varandra i fem års tid. Alla elever i klasserna 08, 09, 10 och 11, utan era skulle inte skolan kunna fortsätta sin verksamhet.

Skolledningen
Osteopat Matthieu Boulat som jag träffade på SCOM redan vid antagningsintervjun och har varit den mest betydelsefulla osteopaten för min egen utveckling. Osteopat Joakim Mossenberg som också varit med från dag ett och alltid haft ett brandtal om osteopatin i beredskap, den största inspirationskälla för många svenska osteopater. Osteopat Torbjörn Bladh som drivit på i kliniken och som arbetar så hårt med att leda skolan som rektor.

Föreläsarna
Har varit så många och har varit så kompetenta i sina områden. Osteopat Sten Bohlin som var först ut även på SCOM och talade varmt för osteopati. Dr Robert Shaw som gett en inblick i forskarvärlden och hur body, mind, spirit faktiskt hänger ihop. Osteopat Andreas Graham som var med och lade grunden för vår anatomikunskap och Osteopat Emma Boulat Littorin som gjort detsamma för vår palpatoriska förmåga. Osteopat Theolinda Vaghi som tog vid och dessutom introducerade de funktionella behandlingsteknikerna. Osteopat Katinka Kundler som gav en inblick i en värld av kraniell diagnos och behandling. Osteopat Alan Williams som visade oss hur man mobiliserar, hur man gör det snyggt och effektivt samt hur man håller huvudet kallt vid praktisk examination. Osteopaterna Phil Austin och Oliver Thompson för de kliniska färdigheterna, biomekaniken och ortopedin. Leg sjukgymnast och osteopat Niklas Hjelm som befäst dessa ytterligare. Leg läkare och osteopat Lena Seippel som visade hur komplext differential diagnostik kan vara. Osteopat Fiona Austin och osteopat John Davies för soft tissue teknikerna. Osteopat Mikael Persson som lärde ut strain-counterstrain. Professor emeritus Jan Westman, med humor kommer man långt. Igor Oliynyk som ledde disektionerna och delade med sig av sina kunskaper inom fysiologin. Dr Erik Rullman som lärde oss om ANS tre delar. Osteopaterna Sören Sögaard Jörgensen, Daniel Jönsson och Fransisco Toscano-Jimenez för den osteopatiska synen på hälsa och patologi. Osteopat Guy Clarke som visade oss vad osteopati egentligen går ut på.

Klinikhandledarna
Osteopat Cissi Williams som chockade oss och lärde oss alla att vara superspecifika. Osteopat Sara Wennberg som pekat ut genvägarna och hur man får något gjort i praktiken. Osteopat Anders Björklund för all teknik, Osteopat Camilla Svensson alltid är snäll och varmhjärtad.

Patienterna
Ni vet vilka ni är. Utan er hade vi aldrig lärt oss någonting i praktiken. Ni är dessutom alla osteopaters raison d'être.

Baristorna
Raul och Maria på Lugnets café. Kiril, Josef och Daniel på Espressino. Daniel på Mauro. Sophie och alla de andra på Fine Foods. Och så klart systrarna på Två systrar och en Kock. Utan koffein hade det aldrig funkat.

Tack alla inblandade!

Första inlägget på nya bloggen!

Kan du läsa här!

Den blev så lång att jag får dela den på två inlägg enligt god bloggsed.

Välkommen till Facebook

Då har SCOM blivit en officiell FB användare och har nu en sida som hitills varit imponerande aktiv. Jag rekomenderar alla läsare varmt att 'gilla' sidan.

Själv var jag en avig motståndare till FB i början, typ motsatsen till en early adopter. En early resister kanske. Blev dock övertygad av en kursare sent 2007 eller tidigt 2008 att gå med för att det skulle vara ett bra sätt att peppa studier, bestämma studieträffar och så vidare. Vet inte direkt om det blev så, men jag har haft perioder av kommenteringsmani sedan dess.


Facebook har för mig varit en ständig informationskälla och ofta inspirationskälla. Två sidor som jag gillar starkt är Gil Headlys integral anatomy och Tom Myers anatomy trains, båda delar ofta med sig av intressanta länkar, litteraturtips och filmklipp för alla med intresse för anatomi och kroppsterapi.


Att finnas representerad på Facebook har blivit en självklarhet för väldigt många företag och jag tror att det är ett steg i helt rätt riktning för SCOM. Vi som 'gillar' SCOM kan följa utvecklingen på skolan, vi kan se när andra checkar in där och andra ser när jag checkar in där. Det kan väcka intresse och förhoppningsvis skapa diskussion.

Det nya året

Handen på hjärtat, 2011 var ett hundår.

På många sätt.

2011 slutade jag jobba som massör för gott, det var också året då jag lärde mig att det inte går att säga att man slutar med någoting för gott.

Försommaren 2011 återgick jag till restaurangköket för en intensiv come-back som slutade strax innan jul.

2011 skrev jag en uppsats om osteopati, kunskap och makt och fick den godkänd.

2011 var ett tufft år utan någon direkt tid för återhämtning eller vila.

Lyckligtvis var 2011 också året då jag tog min DO och började jobba som osteopat.

2012 kommer att bli året då jag blir klar som student och slutar på SCOM.

2012 kommer att bli året då jag blir fullbokad som osteopat, hade jag tänkt.

2012 blir året då vårt gemensamma företag och verksamhet expanderar stort.

Men dessvärre blir 2012 det året då denna blogg tar slut.

Examinationens nödvändighet

Hade en diskussion häromdagen angående om det verkligen var nödvändigt att ha teoretisk och praktisk examination. "Vi är ju här för att lära oss" och "Vi har ju betalat dyra pengar för det här" är vanliga argument för att inte behöva examineras. Att vi betalar för utbildningen är i min mening den i särklass största anledningen till att vi ska examineras, och det ordentligt.

För det sista jag vill är att bli beskylld för att ha köpt min DO. University of Wales lär ha sagt upp alla sina off-campus samarbeten efter år av kritik för att ha just sålt titlar helt utan kontroll. Våra gamla tentor lär finnas arkiverade på skolan, våra resultat är registrerade och det finns en spårbarhet.

Om validiteten av vår utbildning någonsin ifrågasätts finns det på pränt vilken nivå som SCOM hållit och det tycker jag känns skönt. Så här i efterhand i alla fall.

För övrigt har tentorna varit den piska som jag behövt för att få in all den kunskap som krävs för att bli en bra osteopat. So embrace the tenta!

Känn pepp

Den mörkaste tiden är nu. Träffat en del kursare i olika årskurser som alla har sina halvårstentor dessa kommande veckor. Denna kära tradition då man ska prestera sitt bästa när man är som tröttast och oftast mest utarbetad.

Men känn pepp! Det är värt varenda minut ni lägger kan jag tala om som kommit ut på andra änden av allt det där. Ni läser till världens häftigaste yrke där dessa första 5 år bara är början! Allt ni lär er kommer ni ha glädje av på ett eller annat sätt och ni kommer att få betalt för den kompetensen på så många plan.

Jag är glad och tacksam över att ha haft möjligheten att göra det när jag tittar tillbaka och jag vet att ni kommer känna samma sak när ni är klara. Om det ändå känns tungt ska du ta en rast och lyssna:

Känner du fortfarande inte pepp, ja då är du kanske lite hopplös ändå.

Medlem!

I don't care to belong to a club that accepts people like me as members. ~ Groucho Marx

Är nu officiellt medlem i Svenska Osteopatförbundet efter lite om och men. Hann till och med få ett mail med en förfrågan om varför jag valt att inte vara medlem vilket var lite lustigt.

Detta fick mig att fundera över varför SOF inte hade en klar plan för oss som tog vår DO i oktober. Hade det varit jag som bestämt skulle jag nog sett till att de nya osteopaterna fått en ansökan i handen tillsammans med en redogörelse för exakt varför vi skulle gå med, på plats direkt efter vår FCCA.

För det verkar inte vara helt självklart för alla. Vilket det så klart inte behöver vara, men för er som inte riktigt vet var ni står kommer här några anledningar, off the top of my head:

• Ansvarsförsäkring, goes without saying.
• Möjlighet att träffa sina kollegor.
• Bidra till att stärka osteopati som yrke i sverige.
• Möjlighet att gå vidareutbildningar som anordnas av SOF.
• Medlemskap är det enda kvalitetssäkring osteopati har i sverige.

Personligen tycker jag att det sistnämnda är det mest viktiga. Vi går inte under legitimation, det finns (ännu) inget register över osteopater med en DO eller BSc och därmed inga garantier. Vem som helst kan kalla sig osteopat som det ser ut idag och medlemskap är det enda som garanterar att personen i fråga har den utbildning och klinisk träning som krävs för att ge effektiv och säker osteopatisk behandling.

Det går också att vända på frågan. Varför ska man inte gå med? En årsavgift som motsvarar ungefär en behandling per månad? Svårt att stå för det som står i stadgarna (ärligt talat har jag inte läst igenom dessa ännu, lite dumt kanske)? Vill inte förbinda sig till 30 timmars vidareutbildning per år?

Det är såklart inte medlemskapet som gör osteopaten eller får patienterna smärtfria men det pekar ut vem som borde vara lämplig.

FCCA ger DO

I tisdags hade vi vår Final Clinical Competence Assesment, FCCA som måste klaras av för att få sin Diploma in Osteopathy, DO. En märklig blandning av total overklighet och blodigt allvar när jag tittar tillbaka på det.

Vi hade fyra examinatorer dagen till ära, Torbjörn Bladh och Robert Shaw representerade SCOM, Manoj Mehta representerade BCOM (skolan som validerar SCOM) och sist men inte minst Tom Cree som representerade General Osteopathic Counsel (översynsmyndighet för osteopati i england). Ingen direkt brist på erfarenhet eller kompetens där som ni kanske förstår.

Upplägget var att de interna examinatorerna skulle bedömma våra patientmöten, Mr Mehta skulle kontrollera våra detaljkunskaper och Mr Cree skulle se till att allt gick rätt till enligt den standard som gäller för osteopater i europa.

En ny patient och en återkommande patient skulle tas omhand med presentation, frågestund och bedömning i alla moment. Egentligen inget nytt utan målet var att visa upp att vi har ett säkerhetstänkande, kan koppla symptom med tänkbara patalogiska processer och att vi kan jobba och tänka självständigt. Själv tycker jag att det gick bra, även om individuell feed-back väntar.

Efter timmar av konfererande kom examinatorna fram till att alla var godkända enligt den standard som SCOM, BCOM och GOsC kräver. Alla var lättade men kände nog lite antiklimax när man helt plötsligt var godkänd som DO efter över fyra års studier och arbete.

Stort tack till patienterna som ställde upp, kom i tid och fick mest undersökning och lite behandling. Ännu större tack till alla fyra examinatorer som gjorde sitt yttersta för att hålla en rättvis, professionell och givande FCCA.

Stort att ta denna milstolpe. Nu är det väl slut på tvångsmässig läsning och inlämningsuppgifter och början för vidareutbildning och läsning av det man känner för?

Critical Pathways in Therapeutic Intervention

Att sitta och repetera inför FCCAn med den här boken är som att sitta med facit i handen. Hade jag haft den här boken från första året hade det varit bra mycket lättare att skriva course-works och framförallt lära sig differential diagnostik.

Boken är indelad regionsvis och täcker det mesta man kan stöta på i kliniken ur ett case-perspektiv, alltså vad man kan tänka sig möta i form av symptom och testresultat. Den beskriver inte bara olika tillstånd, utan också de tester man kan använda för att ställa diagnos samt anatomin och patofysiologin kring de olika besvären.

Den är förvisso skriven för sjukgymnaster men den ger idéer för hur en behandlingsplan kan läggas upp för de fall som beskrivs. Där Goodman & Schneider känns lite väl patologi-orienterad känns den här boken mer i linje med de tillstånd som är mer vanliga hos de patienter som söker sig till en osteopat.

Det enda negativa är att den kan kännas lite väl sexistisk emellanåt, som i detta fall:

"Symptoms actually began a week ago and were preceded by spending an intense Sunday afternoon helping his wife do her annual spring cleaning."

Boken finns att köpa på bokus.

Vad är det för skillnad på en osteopat och en naprapat?

Är en fråga som jag ofta får. Jag har faktiskt naprapati att tacka att jag hamnat på SCOM. Först och främst den naprapat som behandlade min akuta ländrygg 2004, något jag blev djupt imponerad av. Men senare den naprapat som förklarde hur det fanns alldeles för många naprapater i Stockholm och att det var väldigt svårt att etablera sig här. naprapatförbundet beskriver naprapati som:

En manuell behandlingsform för bättre funktion och rörlighet i hela kroppen

Lite motsägelsefullt beskrivs sedan hur naprapaten behandlar både muskler och leder och utelämnar alla andra system. Nervsystemet nämner man dock någonstans.

För en osteopat är rörelseapparaten givetvis viktig, men särskilt fokus läggs också på cirkulationssystemet, det lymfatiska dränaget, vätskedynamik, fascian som sammankopplar alla kroppens olika system, interna ligament och membran som kan orsaka störd funktion i både rörelseapparat och inre organ samt tryckförhållanden mellan olika kroppskaviteter. Och så nervsystemet såklart.

I USA beskriver man snarare att naprapaten behandlar kroppens bindväv, i första hand den fibrösa typen som finns i ledband och muskelfästen. Där verkar man också arbeta på remiss från läkare, tandläkare eller ,hör och häpna, osteopat.

Naprapati har liksom osteopati sitt ursprung i USA. Oakley Smith beskrivs som en osteopatstudent och kiropraktor som intreserade sig för kroppens bindväv. 1907 myntade han uttrycket Naprapathy, taget från Tjeckiskans "napravit" vilket betyder att korrigera eller laga. I Sverige är naprapati den största manuella behandlingsformen, naprapatförbundet har nästan 1000 medlemmar, de flesta verksamma i Sverige. Utanför norden är dock naprapati högst ovanligt, i England och USA är osteopati den vanligaste manuella behandlingsformen.

När det kommer till behandling använder naprapaten manipulation, mobilisering, stretch och massage. Det finns osteopater som enbart arbetar med dessa tekniker också, om än med fokus på ovan nämnda vävnader, men osteopatens verktygslåda är betydligt större. Framför allt de indirekta teknikerna som balanced ligamentous tension och funktionell teknik men också viscerala behandlingstekniker för organ för att nämna några.

Vetenskaplig evidens är ett ord som brukar dyka upp. I Sverige krävs att man behandlar utifrån evidens och beprövad erfarenhet för att bli legitimerad av socialstyrelsen. Evidensen för osteopatisk behandling verkar vara tillräcklig i USA och England men inte för lilla Sverige. Legitimationsansökningar har fått avslag först för att det fanns för få terapeuter och nu senast för att man vill göra om hela legitimationssystemet och införliva alla manuella terapiformer till sjukgymnastiken. Vi får väl se hur det går.

Intressant ändå att naprapatförbundet gärna använder ordet helhetssyn, men man utelämnar så många vävnader i sin behandlingsplan. Det är nog där den största skillnaden ligger.

Top 10 dödsorsaker i USA

1) Heart disease
2) Cancer
3) Cerebrovascular disease
4) Chronic lower respiratory disease
5) Accidents
6) Alzheimers disease
7) Diabetes
8) Influenza/Pneumonia
9) Nephritis/nephrosis
10) Septicimia

Jag efterlyser statistiken som visar att den 3:e vanligaste dödsorsaken är överdosering av läkemedel. Något jag har hört förrut och senast igår fick höra på en föreläsning. Det är lätt att häva ur sig siffror, en annan sak att backa upp dem med statistik.

Här är en länk som stödjer denna lista i alla fall.

Jag tror dock att samtliga placeringar utom nr. 5 gick på någon form av medicinering, men var det medicineringen de dog av? Troligen inte.

Sommaren tar slut

och diskussionen tar fart

Stort grattis!

Till alla elever i 07a som samtliga klarade sin Final Clinical Competence Assesment igår och därmed kan titulera sig osteopat!

En stor dag för skolan också utan tvekan, som äntligen kan få se elever komma ut och jobba.

Själv har jag några månader att vänta. I måndags hade vi vår Mock FCCA, som är ett genrep kan man väl säga. En klinikdag med riktiga patienter men examinatorer istället för handledare. Skillnaden mot det riktiga provet är att där har man externa examinatorer från England och att det är avgörande för att få sin DO.

Formatet kändes bra. Förutom lite överextenderade distala interphalangeal leder, en förunderlig distans till patienterna (märk i ett rum utan skrivplats och utan naturlig plats att ta anamnes) och en aningens för bred diff diagnos så var jag väl godkänd. Så lite repetition inför oktober och det kommer gå galant.

Nu har 07a ett uppehåll till oktober då vi ska köra igång med PGDO kursen tillsammans.

Lycka till med patienterna!

Slut på år 4

En sanning med modifikation då vi har klinik fram till juli, men hade jag valt att gå på Skandinaviska Osteopathögskolan i Göteborg hade jag alltså varit klar nu. Med en BSc från University of Wales på köpet.

Vilket hade varit skönt, så klart.

Vad är det som skiljer utbildningarna åt? Varför gå 5 år på SCOM utan BSc istället för 4 år i Göteborg med BSc?

713 kontakttimmar till att börja med, om man utgår från skolornas respektive kursplan. I SCOMs kursplan har man valt att skriva in kontakttimmar och de timmar som man kan räkna med för enskilda studier, vilket man får se som en riktlinje kanske. Men man har redovisat ganska exakt hur mycket man läser i varje ämne, något man inte hittar i SKOS kursplan.

999 av kontakttimmarna på SCOM är kliniktimmar (1000 timmar i handledarklinik är riktlinje för europeiska osteopatutbildningar enligt FORE), medans SKOS ligger på 640 timmar i klinik.

Hade jag gått ut från SKOS nu skulle jag dessutom ha skrivit en uppsats på BSc-nivå och därmed fått ut den akademiska titeln från University of Wales. Vill jag få ut en BSc genom SCOM måste jag gå en conversion course som hålls av BCOM vilket innebär ytterligare 60 kontakttimmar (och, hmm.. 690 distanstimmar) med två resor till London för föreläsningar. Detta är också en separat kostnad. Fördelen är att uppsatsarbetet (förmodligen) inte har tagit lika mycket av min tid i min kliniska träning till osteopat. En annan fördel som jag ser det är att BCOM faktiskt är en av europas större osteopathögskolor, Wales däremot verkar snarare vara en paraplyorganisation för väldigt många olika högskolor i europa och ser inte ut att ha en egen medicinsk eller osteopatisk fakultet.

Sen får vi yrkestiteln PGDO i vår, utöver den vedertagna DO. Det talar om att vi har läst parallellt med vår DO och att vi har fasats in i yrkeslivet på ett mer integrerat sätt.

Så blir man en bättre osteopat om man läser 5 år på SCOM? Inte på pappret i alla fall, vi blir medlemmar i SOF på lika vilkor precis som våra kollegor som läst 4 år i göteborg, eller 4 år på heltid utomlands för den delen. Men jag vill gärna tro att 360 timmar mer i kliniken och nästan lika mycket i föreläsning ska ge resultat och förhoppningsvis mer nöjda patienter. Att ha ett år till att mogna in i rollen som osteopat är ingen direkt nackdel heller.

100% Fail

Bilden bredvid summerar nog fenomenet praktisk examination ganska bra. För att klara sig måste man förtjäna det. Själv gjorde ett ganska grovt fel igår och står nu inför att göra en omexamination, lustigt nog i differential diagnostik som jag vet är ett av mina, numer, starkare ämnen. De andra delarna gick vägen, även om det finns utrymme för förbättring. Sen drar man väl alltid någon nitlott, även om jag personligen inte tror på tur alls. En skicklig back-gammon spelare sa en gång till mig att det inte finns några dåliga slag med tärningen, allt handlar om hur du gör dina drag.

Mitt fail orsakades av en fråga.

I just sådana situationer kan det vara så att vissa frågor väger tyngre än andra, ur säkerhets synvinkel och vissa svar ger ett direkt fail. Annars låg jag bra till hela vägen tydligen, bra resonemang, bra förklaringar, väl utförda relevanta test. Men sen kom slutfrågan.

"Say that you are 100% certain that this patient has Multiple Sclerosis. What would you do?"

"Refer to the Neurologist of course." blev mitt svar. Med följdfrågan "But would you treat?"

Så klart huvudet sa nej, men någonting inom mig sa ändå ja.

"Well if I am 100% certain that it is MS then I see no contraindication to treat, although I would have to rethink my treatment plan."

Detta resonemang baserat på de åtskilliga MS-patienter som jag sett få osteopatisk behandling för sina somatiska besvär (så klart inte i tron om att bli kvitt sin MS). Sen kom den stora frågan för mig.

"So, you would treat an undiagnosed patient?" och mitt svar blev igen "Well considering that you said that I was 100% certain that it was MS, I would say that this patient is diagnosed."

Fail.

Så klart är jag inte så naiv att jag tror att de tester vi har tillgängliga räcker till att ställa en fullgod diagnos. För att diagnostisera MS behövs tex flera MR för att kunna se en degeneration över tid. Inget jag kan bidra med, så absolut patienten är helt odiagnosticerad när han besöker en osteopat. Vad jag däremot har är starka indikationer från min kliniska testning. Jag skriver ner dessa indikationer och skickar iväg patienten för att få en riktig diagnos. Allt annat vore farligt för patienten. Det som ställde till det för mig var påståendet att jag var 100% säker på att det var MS. Ledsen att säga det men ingen osteopat kan vara 100% säker på sin diagnos. Dagen innan hade vi till och med en föreläsning där föreläsaren förklarar att inom primärvården är en diagnos ofta något man ställer retroaktivt. Det vill säga man tar tester, man utreder, man kanske till och med behandlar utan att vara 100% säker och hoppas att lyckad behandling ska bekräfta arbetshypotesen.

Så vad är osteopatens diagnos värd egentligen? Inte mycket tyvärr. Men våra tester och arbetshypoteser kan plocka upp väldigt mycket och skickar vi dessa patienter vidare i rätt tid kan vi definitivt rädda liv.

Det kan verka jobbigt att behöva göra om detta, men jag glänser gärna med mina kunskaper en gång till. Jag kommer inte att gå på sådana kuggfrågor igen och jag kommer att vara väldigt försiktig med att slänga mig med ord som diagnos i framtiden. Något jag tycker att SCOM också borde vara.

En till elevblogg

Nu (eller snarare för tre månader sen) har även Osteopathögskolan i Göteborg fått upp en elevblogg. Det ser ut som om det är en blogg som delas av flera elever i olika årskurser, till skillnad från SCOMs elevbloggar som är separata. Båda sätten har väl sina fördelar och nackdelar men det man vinner på ökad uppdatering tappar man kanske i personlig touch och struktur.

Min enkla åsikt bara, har hursomhelst lagt till RSS:en i blogglistan till höger och följer entusiastiskt.

Glad att vara först som vanligt ;)

Research diary part 4

Research diary skrivs på engelska då allt material i uppsatsarbetet skall vara på just engelska.

I have just sent in my second draft and I think I can be happy with the result. I would like to present the abstract for you:

In 2009, a report was written for the Swedish National Agency for Higher Education, Högskoleverket, regarding the level of education at the Scandinavian College of Osteopathy. In this report a definition of osteopathy was included. When analyzed textually the definition shows several themes. Validity through scientific research is one of the main themes that can be found throughout the text. It is found that the description reproduced in the definition is inconsistent with the literature referenced. The type of research called for is not seen as the best choice by the authors of the referenced literature.

Another theme concerns the disempowerment of traditional medicine being a benefit to alternative medicine. It is discussed that producing a text of this manner is an attempt to regain power within the medical discourse and a mean of empowerment.

Pain is also found as a theme within the text, the type of pain that a patient often presents to an osteopath can be seen as low status within traditional medicine. Patients that cannot be diagnosed can be seen as outsiders and when turning to alternative medicine, anarchists. Several of the expressions and words used in the definition can also be seen to position osteopathy as lower education and is highly questionable.

It has been interesting doing ths work and I feel that I wouldn´t mind doing it again. Which I guess I will if I take the BSc conversion course. The downside was the scheduling. Handing in this project so close to our final exam was not good planning. We will be presenting three days before the final exam! Next time I guess I won´t have that problem at least.

Now back to the anatomy books!

Motivation

Be motivated like the falcon,
hunt gloriously.
Be magnificent like the leopard,
fight to win.
Spend less time
with nightingales and peacocks.
One is all talk,
the other only color.

~Rumi

Ja det var ju så klart ett aprilskämt

igen.