Musik mellan mina öron

Var på konsert igår och kom att tänka på att olika manuella terapier är lite som olika musikstilar.

Kiropraktiken står för hårdrock. Snabb, intensiv och ganska väldefinierat. Det finns en musikalisk skicklighet att hämta, men man håller sig gärna inom sina egna uppsatta ramar.
Naprapatin för tankarna till Gyllene tider, Thomas Ledin och kanske Kicki Danielsson. Väldigt uppskattat av svenska folket, men kanske inte de bästa musiker som världen skådat. Verkar ändå fungera för en stor del av den svenska befolkningen, så inte att underskatta.
Sjukgymnastiken är den manuella terapins motsvarighet till Kenny G. Lättsmält och uttryckslöst men spelas likt förbannat i vartenda varuhus.

Var står osteopatin bland dessa musikgenrer? Jazzen så klart. Teknisk skicklighet kombinerat med en djup förståelse för teorin bakom och en förmåga att tänka logiskt och samtidigt improvisera. Man förstår inte alltid vad musikerna gör, men behöver det inte heller eftersom resultatet oftast blir utmärkt.

Bjuder här på lite osteopatisk musik:

Hållbar förändring

"Så hur kom du på att du ville bli osteopat?"

En fråga som jag får hyfsat ofta. Dagens föreläsning i visceral osteopati fick mig att tänka på detta, för det finns flera paralleller här.

Ok, först och främst hade jag tröttnat på det jag gjorde då. Restaurangbranschen tröttar oftast ut en förr eller senare, på fler plan. Som många andra hade min rygg tagit stryk och efter att ha pallat mig iväg akut i taxi en lördagmorgon till en naprapat med ländryggssmärtor som gjorde att jag knappt kunde gå fick jag min första känsla för feeling. Helt fascinerad av att jag kunde fungera normalt efter 45 minuters behandling tror jag att idén hade börjat gro. Fast det visste jag nog inte då.

När tillfället kom inventerade vad jag hade tyckt om med det yrke jag höll på att lämna. Kundkontakt var en del. Arbeta med händerna en annan, som jag verkligen inte kunde vara utan. Men jag ville ha en större intellektuell utmaning. Först låg naprapati nära till hands, men jag hade hört att det var ett väldigt överetablerat yrke i Stockholm. En bekant som jobbade som massör på den yogastudio där min sambo jobbade läste till osteopat i göteborg och tyckte verkligen att jag skulle titta på den nya osteopatskolan som höll på att startas upp i Stockholm. Resten är, som man säger, historia.

Och parallellerna med visceral osteopati? Hållbar förändring. Enligt vår föreläsare ser osteopater (inte alla, men många) på visceran och dess bindväv som en väg till en mer hållbar förändring. Visst man kan töja muskelatur och manipulera leder för att skapa förändring, men osteopaten är mer intresserad av de bakomliggande orsaker till att dessa problem uppstått från början. Man anser också att om man kan hitta restriktioner i visceran och lösa upp dessa (med tekniker som inte är helt olika de som används på somatiska strukturer) kan man manipulera leder mer effektivt och med mindre våld.


Vidare känner jag många som gått till osteopater och blivit av med problem som återkommande svår mensvärk och kroniska magbesvär. Ännu en anledning att vara glad för det utbildningsval jag gjort, för det krävs en hel del att sticka ut i terapeutvärlden idag. Att teknikerna vi lär oss vilar på anatomisk kunskap och vetenskaplig forskning (ja den finns faktiskt, även om den inte är svensk) ger oss fördelen att vi kan förklara vad vi gör för våra patienter baserat på logiskt resonemang.

Osteopatförbundet

Svenska osteopatförbundet har gjort om sin hemsida och den ser bra ut!

http://www.osteopatforbundet.se/

Här kan man läsa mycket om osteopati, hur det går till och vilka behandlingsformer som innefattas. En förteckning över sveriges alla osteopater har varit tillgänglig och är väl på gång på den nya siten också.

Dessutom en hel del intressanta länkar.

År 3, so far

Nu har vi avverkat två skolveckor i år 3 samt vår sista basmedicinvecka i Uppsala. Stort fokus på integrering och en del repetition, till jul ska vi ju in i elevkliniken och ta hand om riktiga patienter.

En del fokus på anamnestagning och differentialdiagnostik också, viktigt för att få fram relevant information och för att veta vilka problem det kan röra sig om och om vi överhuvudtaget kan eller ska behandla. DD föreläsningen hölls föresten av en kvinna som arbetar som läkare och osteopat, en väldigt intressant kombination som man bara kan hoppas att vi får se mer av i framtiden.

För osteopati är ett medicinskt yrke, man behandlar så mycket mer än ryggsmärta och spänningshuvudvärk. Cirkulationsstörningar, hormonella rubbningar och mag- tarmproblem för att nämna några. Allt med en anatomisk och fysiologisk grund, inget flum. Därför att det skönt att få träffa människor som arbetat i många år inom reguljärvården som vågat ifrågasätta de behandlingsmetoder som erbjuds där och därmed sin egen utbildning och kunskap. Inspirerande.

Sommarlov?

Nu har det hunnit passera några veckor sen jag blev klar med andra årets sista vecka.

Proven gick bra. Fast jag måste erkänna att när jag först såg det teoretiska provet blev jag förskräckt, stor fokus på basmedicin och inte alls mycket på det som jag lagt min tid på. Givetvis täcktes alla ämnen och case-frågorna var en rolig utmaning även i år. Fast när jag lämnade rummet kändes det allt annat än bra. Flera frågor hade jag dessutom lämnat efter total black-out. Jag kommer aldrig att glömma vad orbit är, den saken är säker. Resultatet kom förra veckan, en eloge till skolan som rättar så många stora prov på så kort tid och jag fick ett VG vilket jag naturligtvis är jättenöjd med.

Praktiska provet två dagar senare var också intressant. Två stationer där den som jag tyckte att jag hade koll på visade sig vara den största utmaningen och den som jag var lite orolig över flöt på bra. Att förväxla höger med vänster och upp med ner är väl inget som imponerar på examinatorerna, men förmodligen sånt som händer i dessa situationer. Att gå vilse bland landmärkena på kraniets olika ben är väl inte heller någon höjdare, särskilt när man upptäcker att det finns en gigantisk plansch på väggen bredvid (och får det utpekat av rektorn från BCOM). Fast lite komiskt är det kanske.

För det var nytt för i år, externa examinatorer. Vilket faktiskt inte kändes jobbigt alls när provet var väl igång. Det var nog snarare mer nervöst för skolans representanter än för oss elever och för tillfället är det skolan som examineras än de enskilda eleverna, även fast jag vet att den tiden kommer.

Men nu efter några arbetsveckor är det ledigt i tre veckor, så jag packar ner mina osteopatiska handböcker, teknik böcker och någon enstaka skönlitteratur och åker till portugal och solen.

Glad sommar.

Sista rycket

Om mindre än 12 timmar sitter jag och skriver det andra årets slutprov. "Lägg upp studierna så att du inte sitter in i det sista" brukar det heta. Jomenvisst. Vem gör så? Varje användbar timme förväntas man läsa eller öva, men kvällen innan årets största prov ska man ta en fika eller gå på bio?

Nej, jag lägger så många minuter jag kan komma över på att nöta in mina instuderingsuppgifter. För så jobbar jag. Skriver vettiga frågor på allt material jag hittar kring det aktuella ämnet och mer eller mindre memorerar dem. Bra? Njae, men det är ett steg mot förståelse och när svaren kommer automatiskt brukar det följa någon form av aha-upplevelse. Problemet är när jag inte får med en fråga, eller frågor ställs med en annan vinkling. Fast hitills har jag klarat mig bra på alla duggor.

De ska jag ju ta och gräva fram också.

2nd year exam

Varje år på SCOM avslutas med ett årsprov. En teoretisk tentamen på allt som täckts under året samt en praktisk examination där man visar olika undersökningsrutiner och behandlingstekniker.

Förra året skrev vi om introduktions- och lumbarmodulen. En del med flervals alternativ, en del textfrågor, ett par cases där vi skrev om olika tänkbara frågor och en essä-del. Själv tappade jag på den sista essä-delen, men det är enligt mitt tycke lite svårt att bedöma hur mycket man ska skriva och vad poängen delas ut för. Hursomhelst var jag väldigt nöjd med den teoretiska delen överlag, det var en utmaning men samtidigt kändes det som ett gott tillfälle att få visa, om inte annat för sig själv, att man faktiskt har lärt sig väldigt mycket under ett år.

Intressant var att i förra årets tentamen valde skolan att inte ta med basmedicinen. Ännu mer intressant är att man valt att ta med det i denna kommande tentamen. Så inte nog med att vi har hunnit läsa mycket fler ämnen och mer komplexa system och strukturer, vi ska dessutom skriva om basmedicin som vi täckte för 18 månader sen. Det känns inte så kul, men samtidigt är det saker som vi ska kunna. Fast just nu känns det som att det är mycket att hålla i huvudet på en och samma gång. Årets prov täcker thorakal, övre extremitet, cervikal och kraniet.

Vidare har vi vår praktiska examen två dagar senare. Två stationer som täcker 6 ämnen vardera på totalt 40 minuter. Känns som att det kommer att bli intensivt. Man blir ombedd att visa en rutin eller teknik och ska samtidigt kunna förklara vad man gör, vilka strukturer man jobbar på och vad man förväntas få ut av det. Även här var jag nöjd förra året, fast jag glömde vissa saker och krånglade till det för mig själv så lyckades jag på något viss rädda situationen och klara provet. Till min fördel har jag idag mycket mer vana från mitt arbete som massör än vad jag hade förra året och känner mig inte lika nervös för att ställa mig och visa det jag faktiskt kan.