FCCA ger DO

I tisdags hade vi vår Final Clinical Competence Assesment, FCCA som måste klaras av för att få sin Diploma in Osteopathy, DO. En märklig blandning av total overklighet och blodigt allvar när jag tittar tillbaka på det.

Vi hade fyra examinatorer dagen till ära, Torbjörn Bladh och Robert Shaw representerade SCOM, Manoj Mehta representerade BCOM (skolan som validerar SCOM) och sist men inte minst Tom Cree som representerade General Osteopathic Counsel (översynsmyndighet för osteopati i england). Ingen direkt brist på erfarenhet eller kompetens där som ni kanske förstår.

Upplägget var att de interna examinatorerna skulle bedömma våra patientmöten, Mr Mehta skulle kontrollera våra detaljkunskaper och Mr Cree skulle se till att allt gick rätt till enligt den standard som gäller för osteopater i europa.

En ny patient och en återkommande patient skulle tas omhand med presentation, frågestund och bedömning i alla moment. Egentligen inget nytt utan målet var att visa upp att vi har ett säkerhetstänkande, kan koppla symptom med tänkbara patalogiska processer och att vi kan jobba och tänka självständigt. Själv tycker jag att det gick bra, även om individuell feed-back väntar.

Efter timmar av konfererande kom examinatorna fram till att alla var godkända enligt den standard som SCOM, BCOM och GOsC kräver. Alla var lättade men kände nog lite antiklimax när man helt plötsligt var godkänd som DO efter över fyra års studier och arbete.

Stort tack till patienterna som ställde upp, kom i tid och fick mest undersökning och lite behandling. Ännu större tack till alla fyra examinatorer som gjorde sitt yttersta för att hålla en rättvis, professionell och givande FCCA.

Stort att ta denna milstolpe. Nu är det väl slut på tvångsmässig läsning och inlämningsuppgifter och början för vidareutbildning och läsning av det man känner för?

Critical Pathways in Therapeutic Intervention

Att sitta och repetera inför FCCAn med den här boken är som att sitta med facit i handen. Hade jag haft den här boken från första året hade det varit bra mycket lättare att skriva course-works och framförallt lära sig differential diagnostik.

Boken är indelad regionsvis och täcker det mesta man kan stöta på i kliniken ur ett case-perspektiv, alltså vad man kan tänka sig möta i form av symptom och testresultat. Den beskriver inte bara olika tillstånd, utan också de tester man kan använda för att ställa diagnos samt anatomin och patofysiologin kring de olika besvären.

Den är förvisso skriven för sjukgymnaster men den ger idéer för hur en behandlingsplan kan läggas upp för de fall som beskrivs. Där Goodman & Schneider känns lite väl patologi-orienterad känns den här boken mer i linje med de tillstånd som är mer vanliga hos de patienter som söker sig till en osteopat.

Det enda negativa är att den kan kännas lite väl sexistisk emellanåt, som i detta fall:

"Symptoms actually began a week ago and were preceded by spending an intense Sunday afternoon helping his wife do her annual spring cleaning."

Boken finns att köpa på bokus.

Vad är det för skillnad på en osteopat och en naprapat?

Är en fråga som jag ofta får. Jag har faktiskt naprapati att tacka att jag hamnat på SCOM. Först och främst den naprapat som behandlade min akuta ländrygg 2004, något jag blev djupt imponerad av. Men senare den naprapat som förklarde hur det fanns alldeles för många naprapater i Stockholm och att det var väldigt svårt att etablera sig här. naprapatförbundet beskriver naprapati som:

En manuell behandlingsform för bättre funktion och rörlighet i hela kroppen

Lite motsägelsefullt beskrivs sedan hur naprapaten behandlar både muskler och leder och utelämnar alla andra system. Nervsystemet nämner man dock någonstans.

För en osteopat är rörelseapparaten givetvis viktig, men särskilt fokus läggs också på cirkulationssystemet, det lymfatiska dränaget, vätskedynamik, fascian som sammankopplar alla kroppens olika system, interna ligament och membran som kan orsaka störd funktion i både rörelseapparat och inre organ samt tryckförhållanden mellan olika kroppskaviteter. Och så nervsystemet såklart.

I USA beskriver man snarare att naprapaten behandlar kroppens bindväv, i första hand den fibrösa typen som finns i ledband och muskelfästen. Där verkar man också arbeta på remiss från läkare, tandläkare eller ,hör och häpna, osteopat.

Naprapati har liksom osteopati sitt ursprung i USA. Oakley Smith beskrivs som en osteopatstudent och kiropraktor som intreserade sig för kroppens bindväv. 1907 myntade han uttrycket Naprapathy, taget från Tjeckiskans "napravit" vilket betyder att korrigera eller laga. I Sverige är naprapati den största manuella behandlingsformen, naprapatförbundet har nästan 1000 medlemmar, de flesta verksamma i Sverige. Utanför norden är dock naprapati högst ovanligt, i England och USA är osteopati den vanligaste manuella behandlingsformen.

När det kommer till behandling använder naprapaten manipulation, mobilisering, stretch och massage. Det finns osteopater som enbart arbetar med dessa tekniker också, om än med fokus på ovan nämnda vävnader, men osteopatens verktygslåda är betydligt större. Framför allt de indirekta teknikerna som balanced ligamentous tension och funktionell teknik men också viscerala behandlingstekniker för organ för att nämna några.

Vetenskaplig evidens är ett ord som brukar dyka upp. I Sverige krävs att man behandlar utifrån evidens och beprövad erfarenhet för att bli legitimerad av socialstyrelsen. Evidensen för osteopatisk behandling verkar vara tillräcklig i USA och England men inte för lilla Sverige. Legitimationsansökningar har fått avslag först för att det fanns för få terapeuter och nu senast för att man vill göra om hela legitimationssystemet och införliva alla manuella terapiformer till sjukgymnastiken. Vi får väl se hur det går.

Intressant ändå att naprapatförbundet gärna använder ordet helhetssyn, men man utelämnar så många vävnader i sin behandlingsplan. Det är nog där den största skillnaden ligger.

Top 10 dödsorsaker i USA

1) Heart disease
2) Cancer
3) Cerebrovascular disease
4) Chronic lower respiratory disease
5) Accidents
6) Alzheimers disease
7) Diabetes
8) Influenza/Pneumonia
9) Nephritis/nephrosis
10) Septicimia

Jag efterlyser statistiken som visar att den 3:e vanligaste dödsorsaken är överdosering av läkemedel. Något jag har hört förrut och senast igår fick höra på en föreläsning. Det är lätt att häva ur sig siffror, en annan sak att backa upp dem med statistik.

Här är en länk som stödjer denna lista i alla fall.

Jag tror dock att samtliga placeringar utom nr. 5 gick på någon form av medicinering, men var det medicineringen de dog av? Troligen inte.

Sommaren tar slut

och diskussionen tar fart

Stort grattis!

Till alla elever i 07a som samtliga klarade sin Final Clinical Competence Assesment igår och därmed kan titulera sig osteopat!

En stor dag för skolan också utan tvekan, som äntligen kan få se elever komma ut och jobba.

Själv har jag några månader att vänta. I måndags hade vi vår Mock FCCA, som är ett genrep kan man väl säga. En klinikdag med riktiga patienter men examinatorer istället för handledare. Skillnaden mot det riktiga provet är att där har man externa examinatorer från England och att det är avgörande för att få sin DO.

Formatet kändes bra. Förutom lite överextenderade distala interphalangeal leder, en förunderlig distans till patienterna (märk i ett rum utan skrivplats och utan naturlig plats att ta anamnes) och en aningens för bred diff diagnos så var jag väl godkänd. Så lite repetition inför oktober och det kommer gå galant.

Nu har 07a ett uppehåll till oktober då vi ska köra igång med PGDO kursen tillsammans.

Lycka till med patienterna!

Slut på år 4

En sanning med modifikation då vi har klinik fram till juli, men hade jag valt att gå på Skandinaviska Osteopathögskolan i Göteborg hade jag alltså varit klar nu. Med en BSc från University of Wales på köpet.

Vilket hade varit skönt, så klart.

Vad är det som skiljer utbildningarna åt? Varför gå 5 år på SCOM utan BSc istället för 4 år i Göteborg med BSc?

713 kontakttimmar till att börja med, om man utgår från skolornas respektive kursplan. I SCOMs kursplan har man valt att skriva in kontakttimmar och de timmar som man kan räkna med för enskilda studier, vilket man får se som en riktlinje kanske. Men man har redovisat ganska exakt hur mycket man läser i varje ämne, något man inte hittar i SKOS kursplan.

999 av kontakttimmarna på SCOM är kliniktimmar (1000 timmar i handledarklinik är riktlinje för europeiska osteopatutbildningar enligt FORE), medans SKOS ligger på 640 timmar i klinik.

Hade jag gått ut från SKOS nu skulle jag dessutom ha skrivit en uppsats på BSc-nivå och därmed fått ut den akademiska titeln från University of Wales. Vill jag få ut en BSc genom SCOM måste jag gå en conversion course som hålls av BCOM vilket innebär ytterligare 60 kontakttimmar (och, hmm.. 690 distanstimmar) med två resor till London för föreläsningar. Detta är också en separat kostnad. Fördelen är att uppsatsarbetet (förmodligen) inte har tagit lika mycket av min tid i min kliniska träning till osteopat. En annan fördel som jag ser det är att BCOM faktiskt är en av europas större osteopathögskolor, Wales däremot verkar snarare vara en paraplyorganisation för väldigt många olika högskolor i europa och ser inte ut att ha en egen medicinsk eller osteopatisk fakultet.

Sen får vi yrkestiteln PGDO i vår, utöver den vedertagna DO. Det talar om att vi har läst parallellt med vår DO och att vi har fasats in i yrkeslivet på ett mer integrerat sätt.

Så blir man en bättre osteopat om man läser 5 år på SCOM? Inte på pappret i alla fall, vi blir medlemmar i SOF på lika vilkor precis som våra kollegor som läst 4 år i göteborg, eller 4 år på heltid utomlands för den delen. Men jag vill gärna tro att 360 timmar mer i kliniken och nästan lika mycket i föreläsning ska ge resultat och förhoppningsvis mer nöjda patienter. Att ha ett år till att mogna in i rollen som osteopat är ingen direkt nackdel heller.