Musik mellan mina öron

Var på konsert igår och kom att tänka på att olika manuella terapier är lite som olika musikstilar.

Kiropraktiken står för hårdrock. Snabb, intensiv och ganska väldefinierat. Det finns en musikalisk skicklighet att hämta, men man håller sig gärna inom sina egna uppsatta ramar.
Naprapatin för tankarna till Gyllene tider, Thomas Ledin och kanske Kicki Danielsson. Väldigt uppskattat av svenska folket, men kanske inte de bästa musiker som världen skådat. Verkar ändå fungera för en stor del av den svenska befolkningen, så inte att underskatta.
Sjukgymnastiken är den manuella terapins motsvarighet till Kenny G. Lättsmält och uttryckslöst men spelas likt förbannat i vartenda varuhus.

Var står osteopatin bland dessa musikgenrer? Jazzen så klart. Teknisk skicklighet kombinerat med en djup förståelse för teorin bakom och en förmåga att tänka logiskt och samtidigt improvisera. Man förstår inte alltid vad musikerna gör, men behöver det inte heller eftersom resultatet oftast blir utmärkt.

Bjuder här på lite osteopatisk musik:

Hållbar förändring

"Så hur kom du på att du ville bli osteopat?"

En fråga som jag får hyfsat ofta. Dagens föreläsning i visceral osteopati fick mig att tänka på detta, för det finns flera paralleller här.

Ok, först och främst hade jag tröttnat på det jag gjorde då. Restaurangbranschen tröttar oftast ut en förr eller senare, på fler plan. Som många andra hade min rygg tagit stryk och efter att ha pallat mig iväg akut i taxi en lördagmorgon till en naprapat med ländryggssmärtor som gjorde att jag knappt kunde gå fick jag min första känsla för feeling. Helt fascinerad av att jag kunde fungera normalt efter 45 minuters behandling tror jag att idén hade börjat gro. Fast det visste jag nog inte då.

När tillfället kom inventerade vad jag hade tyckt om med det yrke jag höll på att lämna. Kundkontakt var en del. Arbeta med händerna en annan, som jag verkligen inte kunde vara utan. Men jag ville ha en större intellektuell utmaning. Först låg naprapati nära till hands, men jag hade hört att det var ett väldigt överetablerat yrke i Stockholm. En bekant som jobbade som massör på den yogastudio där min sambo jobbade läste till osteopat i göteborg och tyckte verkligen att jag skulle titta på den nya osteopatskolan som höll på att startas upp i Stockholm. Resten är, som man säger, historia.

Och parallellerna med visceral osteopati? Hållbar förändring. Enligt vår föreläsare ser osteopater (inte alla, men många) på visceran och dess bindväv som en väg till en mer hållbar förändring. Visst man kan töja muskelatur och manipulera leder för att skapa förändring, men osteopaten är mer intresserad av de bakomliggande orsaker till att dessa problem uppstått från början. Man anser också att om man kan hitta restriktioner i visceran och lösa upp dessa (med tekniker som inte är helt olika de som används på somatiska strukturer) kan man manipulera leder mer effektivt och med mindre våld.


Vidare känner jag många som gått till osteopater och blivit av med problem som återkommande svår mensvärk och kroniska magbesvär. Ännu en anledning att vara glad för det utbildningsval jag gjort, för det krävs en hel del att sticka ut i terapeutvärlden idag. Att teknikerna vi lär oss vilar på anatomisk kunskap och vetenskaplig forskning (ja den finns faktiskt, även om den inte är svensk) ger oss fördelen att vi kan förklara vad vi gör för våra patienter baserat på logiskt resonemang.