Mitt första företagsuppdrag var genom ett mindre friskvårdsföretag. Två unga, duktiga tjejer som drev en säkert växande verksamhet. Jag var nyanställd och deras enda manliga massör. Vi var på kick-off middag och jag minns hur ämnet kvinnliga förebilder kom upp.
"Tala om för mig en av dina kvinnliga förebilder. Det får inte vara din mamma eller flickvän." Sa en av delägarna.
Jag måste erkänna att jag blev lite ställd av frågan och har tänkt på det en hel del sen dess. Har fortfarande lite svårt att klämma fram något som känns sant. Det gäller nog manliga förebilder också. Kollegor och lärare är väl det som ligger närmast och de vardagshjältar som finns nära. Men förebilder? Jag tror att jag är dålig på förebilder. Karaktärer från filmer räknas antagligen inte.
Tyvärr blev det sämre med uppdrag för företaget och jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Jag kunde inte låta bli att peta lite i varför de sa upp just mig (med tanke på att de anställt efter mig) och det kom fram att de hade haft lite problem att få mig uthyrd, flera av deras kunder hade helt enkelt problem med manliga terapeuter. Det fanns säkert flera andra skäl, de hade flera duktiga terapeuter med mycket mer erfarenhet än mig, alla kvinnor.
Givetvis är jämlikhet och likställdhet en fin sak att prata om, men när det kommer till kritan är det ofta pengarna som talar. Ge kunden vad kunden vill ha. Medelstora företag har bara råd med så mycket integritet.
De stora företagen har det inte så lätt heller. Men de har kanske lite mer spelrum. Större uppdrag kan ofta ta in en manlig och en kvinnlig terapeut i jämlikhetens namn. Eller har man bara gömt problemet lite snyggt? De som är ok med att gå till en man kan göra det och de som föredrar att gå till en kvinna kan göra det.
Här har jag möts av en hel del intressanta upplevelser. Kvinnor som vänt i dörren när de sett att det är en manlig vikarie, som besvärat undrar varför ingen talat om att ordinarie (kvinnliga) massör var borta. Eller männen som, enligt kollegans utsago, inte vill komma för han "kanske gillar det för mycket". Vad tror de att jag gör i behandlingsrummet egentligen? Och människor av bägge kön som tycker att det är jättejobbigt att klä av sig inför en relativt främmande man. Vilket jag respekterar fullt ut så klart.
Nu är inte det här ett stort problem för mig, men det får mig ofta att tänka om jag inte skulle ha haft lite fler privata kunder om jag var kvinna. I denna storstad där man som kund faktiskt kan välja och vraka bland terapeuter. Manliga som kvinnliga.
Jag kom på en kvinnlig förebild, ledsen men det får bli en filmkaraktär.
Inlägg
